Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 maj 1852, sida 1

— — ————2ä2424242424 — Du år i behof att sålja dem, sörstär jag. — Åh ja — men kan jag tala med dig uppriktigt, utan att såra dig? — Hvarföre icke? Men jag tycker, det ligger redan någonting sårande i en sådan fråga. — Du kan ha rått deri. Men det år nu icke fråga om dig ensam; det år fråga om din familj. — Min familj? — Jal låt mig således såga rent ut — jag kånner den olycka, som ösvergätt er, jag dråmde om att kunna lindra henne, då jsg icke helt och hållet kunnat afhjelpa henne. Dessa taslor ... — Jag förstår. du har velat realisera dem i penningar, för att erbjuda oss. Det har icke lyckats ? — Det har icke lyckats; jag bar knappast kunnat bli af med dem, om jag velat skånka bort dem. De hafva ju också inga ramar. Ändtligen bjöd man mig fem riksdaler för hvardera. — Fem riksdaler! för taslor, som kanske om femti år med uppråckta hånder betalas med tio, ja tjugutusen riksdaler! — Nå nå, du tar nu till också ... — Men, min bror, hela konsthistorien visar