Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1852, sida 2

makarens, annars brukade fira, hade denna gången gått obemärkt förbi; ty hvad hade man att glådja sig åt? att det satt sigiller på alla möbler, att klockor, duktyg och silfver var utpantadt, att det såg tomt ut i rummen och var tomt i visthuset. Det enda, hvarigenom Andersdagen gjort sig bemårkt, var, att den slaskade-, hvarigenom man slöt, att julen, hvartill man nu icke hade stort mer ån tre veckor, skulle -braska-; och det var åfven all anledning att tro, att hon skulle komma att göra det, ty en rått bister köld hade redan intrådt, snö var redan fallen i mängd, och vådret var klart och lugnt. Victor var tidigt uppe på morgonen ock hade satt sig att arbeta; men det hade ingen fart, ty han var dertill alltför orolig. Han lyssnade hvarje ögonblick efter steg på gatan; och då denna var föga besökt och deriill, i anseende till kölden, snön knarrade under fötterna, så urskiljdes redan på långt håll, om någon var i annalkande. På sådana aflågsna gator vånjer man sig snart att urskilja, om ljudet af steg, som höras, våckes af personer boende i grannskapet, eller af fremlingar; och Victor hade således söga fåst sig vid, når han hårt en port öppnas och någon gå förbi eller till och med in Di huset; ty han visste, att det gållde att kåpa