Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 april 1852, sida 1

2 ån vi bo i samma stad — jag vill, om inte annat hjelper, salla på knå för honom — allt vill jag underkasta mig, ehuru härdt det är att förödmjuka sig på gamla dagar. — Och jag, som år skulden till allt det hår! sade Victor bittert. — Dul ja visserligen på ett sått, men åtminstone inte med uppsåt. Nej, det år jag sjelf, ty hvarföre skulle jag vara så säsång, och lyssna till bror Jakobs anbud att gifva dig en uppfostran, som icke åfverensståmde med mina tillgångar. Det var således mitt eget fel; och för sina egna fel får man plikta sjelf. — Det år en ringa tröst för mig, ty man lider mera af det onda man förorsakar utan, an med uppsåt. — Det der förstår jag inte riktigt, sade gubben Anders, af hvilken Victor årft sin fallenhet för att disputera. Det bör vara tvertom — att man lider mera af det onda, man förorsakar med ån utan uppsåt. — Visserligen icke! den brottslige lider icke af det onda, han gör, detta år för honom Snarare en njutning; men den våltånkande kan icke ens förlåta sig att hafva blifvit ett redskap för någonting ondt. Men nu år icke tid att disputera; hvad som skall utråttas, bör utråttas snart, ty förekommes icke lagsöknin