åt dem — det man önskar tror man gerna. De togo dersöre för asgjordt, att de fått tag i den råtta brottsliga, gjorde kort process och afförde Staub. Komne på Storgatan mötte de håndelsevis brukspatronen Pundmark med familj, som kom åkande för att fara åt Djurgården. Denne igenkånde sin kommissionår; och man kan lått förstå; att arresteringen, till stor förtret får konstaplarne, upphåfdes. Imedlertid hade nu Staubs förhoppningar på den sköna Annas egande ohjelpligen gått upp i rök; och att det var vidare ingen anledning att tro, att hon skulle stitta in, når hon hade sina vågar förbi. Anna hade utom all tvifvel varit i komplott med fadren; och detta borde nu håmnas på ett ganska eftertryckligt sätt. Staub hade sig tillfålligtvis bekant — säsom förr blifvit nåmndt — att gubben Anders Pundmark vore skyldig en hökare på Ladugårdslandet ett par hundrade riksdaler; och denne hökare var ingen annan ån Wilhelmson. Staub begaf sig derföre direkte till hans bod. Wilhelmson var sjelf i boden. Staub bad att få tala några ord med honom enskilt, och de begåfvo sig gemensamt in i bodkammaren.