dess slutliga sörstöring genom en mångd halfvilda folk. Att desse, som genom vapnen förskaffat sig hvad de egde och i hjeltebedrifter satte det förnåmsta, hvartill en man kunde egna sig — att dessa skulle proklamera arbetets frigörande, var lika otänkbart som 0i möjligt. Emellertid måste de gamla formerna falla: I slafveriet upphörde, men lisegenskapen intrådde i dess stålle. Och denna qvarstod genom århundraden. Allt eftersom de nya staterna hunnit ordna och stadfåsta sig, började emellertid bildningen bryta sig nya banor, och man ser mot slutet af medeltiden en ljusare dag uppgå för arbetet. I ordnade och jemforelsevis fredliga stater förlorade den råa vapenmakten något af oin betydenhet och vapenäran något af sin glans. Man började inse att en stat upprätthålles mera genom flit och arbete ån genom krig och eröfringar. I Bakom städernas fasta vallar hade arbetet nu funnit en friare tillslykt: ett borgareständ uppkom, hvilket, gynnadt af surstarnes politiska intressen, alltmer utbildade sig till en makt i samhållet. För att öka produktionen, ordna sina inre förhållanden och koncentrera sin styrka, bildade borgrarne, allt efter de olika handtverken, skrån. Så uppkommo dessa, och för sin tid voro de af oberåknelig fördel. En nyare tid inbröt och bar i sitt sköte religiös och politisk utveckling, konsters och vetenskapers förkosran. Ett friskare lif rörde sig genom folkens pulsar; den menskliga andan, ej bunden af så tryckande sjettrar som förut, riktade sin forskning åt alla håll. Upptäckter och uppfinningar följde på hvarandra, och dessa kommo ej minst arbetet till godo. Lifegenskapen upphåfdes i det ena landet efter det andra, åkerbruket befriades mer och mer, men för naturprodukternas bearbetare, borgrarne och handtverksskråna uppkommo nya förhållanden, som lika skadligt inverkade på dem som de voro af gagn för folket i allmån het. Machiner uppfunnos, som fördubblade produktionen utan att erfordra slera arbetande händer; ängans bruk blef allmänt, fabriker uppkommo i olika brancher, uti hvilka skrån arbetade. Dessa öfverslyglades och kunde ej uthärda konkurrensen. Härmed var dödsstöten gifven åt de gamla skräinrättningarne och arbetsorganisationen har antagit en alldeles föråndrad skepnad. Lifegenskapen hade upphört nästan öfverallt, men den gamla förbannelsen tyckes hvila Öfver arbetet. Den gamla tidens slafveri, medeltidens lifegenskap har eftertrådts af proletariatet. Skråinråttningarne qvarstå ånnu till en del. Under nårvarande förhållanden verka skråprivilegierna motsatsen till hvad förut egde rum; de binda arbetet och minska produktionen. Detta ligger i sakens natur, och folket tyckes åfven insett detta, ty ropet emot de återstående resterna af skråvåsendet år allmånt. Man fordrar nåringsfrihet och hoppas i detta se, om ej en råddning, så ett palliativ mot det vexande proletariatet. Är detta hopp befogadt? Och hurudan blir i allmånhet arbetets lott och arbetarens stållning, om nåringsfriheten, så obegrånsad som möjligt, en gång går sig gällande? Och hvilken år i allmånhet arbetets framtid? Vi vilja efter vår förmåga besvara dessa frågor. ÅAA — — DIAD ULARL