ett stort uppseende, så att det var ett rikt fålt för polisen att skåra lagrar uppå, utan åfven hade brukspatronen Pundmark utsatt en betydlig belöning för den, som bevisligen upptåckte gerningsmännen. — Io ni lär vara en vacker pojke, sade en bredaxlad konstapel och sattade tag i Staubs arm, liksom hade han sruktat, att denne genast skulle gripa till flykten. Fram med re. verserna genast. — Hvarför det, mina herrar? — Uvarsöre? naturligtvis för att de åro stulna. — Hvem har sagt att de åro stulna? — Det finnes anledning att tro det; och dessutom år det så angifvet af herr Pundmark hår, som år ansedd för att vara en hederlig man. Se så, visa fullmagt, eller också kryp i kurran. Staub, som var såker på sin sak, skrattade inom sig åt polisbetjenternes ifver och tånkte: det gör ingenting; låt dem arrestera mig på en stund; det skall alltid bli mig ett vapen i hånderna att håmnas på Annas far för det försåt, han lagt för mig. Konstaplarne önskade naturligtvis ingenting högre, ån att reverserna skulle vara stulna för att bli delaktige af belöningen, hvilken angifvaren på förhand förklarat sig vilja afstå