Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1852, sida 2

att han var lika särdig till resignation som till uppbrusande, vrede, tycktes man kunna sluta deraf, att, när han sördes bort, han gnolade: -Nöjets dagar åro korta— Filikråman, för hvilken detta upptråde var af alltför hvardaglig beskaffenhet, för att lemnågot varaktigt intryck, gick gåspande att stånga sin dörr, men lyssnade likväl ett ögonblick efter de bortiägandes steg. Ljudet af dem försvann snart i stormen. Hon hårde ingenting annat ån der nerifrån torget halsjernet med dess kedja, som, skakadt af vinden, Va en viss takt slog emot pålen.