Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 april 1852, sida 2

hvad som bör ske och såttet, huru det båst kän verkställas, utan han måste göra det, i strid med hinder, hvarom Machiavelli icke gjort sig någon föreställning, hinder som en Mazarin icke skulle hafva öfvervunnit, och för hvilka tillochmed en Chatham eller en Walpole skulle hafva bleknat . . . Att göra det till ett brott för en statsman att vara hvad hans tid fordrar att han år, att klandra honom derför att han tager den tid och den generations fordringar i akt, hvilken han tillhör, derför att han icke, i en demokratisk tid och i ett land der folkelementet åger en dittills ouppnådd verksamhet och makt, gör afscende på deras vanor och lynnen, som icke kunde finna sin råtta plats utan i aristokratiens och despostismens förgångna sekler, det år helt enkelt att misskänna tidens nödvändiga behof. — I England, midtuti 19:de seklet, med ett reformeradt parlament, med en fri och måktig press, med en befolkning, hvars alla klasser åro vanda att diskutera politiska åmnen, kan icke en minister, han må hafva hvilket genie som helst, påtrycka nationen sin vilja; för att vara nyttig och stor, måste han föra nationen med sig, måste han representera och personifiera det allmånna förnuftet; han bör icke framstålla eller förklara, ännu mindre håftigt föreskrifva åsigter, som icke skulle vinna landets sympathi eller af nationen kunna uppfattas. Naturen af vårt regeringssått föreskrifver de egenskaper, som äro nödvåndiga för våra statsmån. Att harmas öfver menniskornas olikhet, det år att beklaga sig öfver tingens föråndring.