Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 april 1852, sida 2

lefvadt till en ung qvinna af ett verkligen nobelt. ehuru förstördt utseende, den här guldkedjan år någonting sör er, att skänka er såstman der sitter, när hans högtidsdag kommer — mycket finare ån hampa, det sörsäkrar jag — och adresserande sig till en tredje qvinna, som förblifvit sittande i en vrå, med armbågarna stödda på knäna och hånderna för ögonen, sortfor sicktjuspen: sitt inte der och häng låpp, Glåmöga; hvar sak har sin tid. Ser du, hur det glittrar, det hår — sade han och höll framför ljuset en pråktig briljants kråsnål, men tillade hastigt, våndande sig till en, som de kallade -Glasmåstarn: i anseende till hans skicklighet att med tjärade skinn trycka ut rutor — det hår går mera in i ditt yrke, Glasmästare. — Djesvuln pete mej i tånderna, skrek en, som de kallade Snusburken, har icke du haft bra med sirap på födkrokarne i dag? — Jag hade haft mer, om inte den förbannade bålacken smusslat ur fickorna, nåra på så ofta jag laddade i. — Der ser man följden af att lågga sig in med såmre folk, sade Biskopen och petade sig förnåmt i tänderna, under det han kastade en blick åt spiseln, der han såg Filikråman såtta på en potatisgryta, förmodligen under förutsåttning, att det skulle bli kalas på natten.