Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1852, sida 1

2 — — —P— —ä—— — Flickorna på Södereller -be begge ogilta! Fordras deriill några ölverlåesna anlag eller något egentligt s:udium? Visserligen icke. Allt beror der nåstan endast på huru utanlexan år inlård. Deremot, att spela Hamlet, eller Tartuffe, dertill år mången gång en hel lefnads studium otillräckligt. Icke så, som skulle vi yrka, att en kringresande trupp borde spela Hamlet eller Tartusse! Bätire år att se en klen pjes klent spelt, ån att se ett måsterstycke förfuskadt; vi hålla oss blott vid, hvad vi en gång förut sagt, att Moliere, Holberg, Heiberg, Kotzebue ej borde vara helt och hållet uteslutna från repertoiren. Korzebue t. ex., som år så por pulår och i det hela så lått spelad; hvad skulle det icke vara för ett nöje att se hans -Brodertvisten eller -Gresvarne Klingsberg! eller Heibergs -Ålventyret i Rosenbergs Haveeller -De oadskillelige!Detta vore icke öfver Delandska sållskapets krafter, och skulle dessutom ge dem fulla hus, når de på det franska kramet få nöja sig med halfva. Om man jemför theaterförhallandena nu, och sådane de voro den tiden Willner, Djurström, Berggren reste från stad till stad med sina trupper, så måste jemförelsen utsalla till fördel för den senare tiden, i så måtto, att numera har nåstan hvarje något betydande stad en ordentlig theater, ofta försedd med dekorationer, då deremot de nyssnåmnde theatertrupperne måste upptråda i lador, der man ej hade anspråk på någon fullåndning i representationerne. Men hade man derföre mindre nöje af skådespelen? Nej, ty det uppfördes öfverhufvud goda pjeser, och hvarifrån kommo dessa goda pjeser? Jo just ifrån samma ståile der nu de dåliga komma ifrån, nåmligen kongl. theatern. Under en G. Löåvenhjelms, Lagerbjelkes, Åkerhjelms tid uppsattes nåstan icke annat ån goda pjeser, så alt det var icke svårt att med sådane förse theatrarne, och serskildt hvad Djurstråm benäslar, så egde han sjelf den bildning, att ban skickligt kunde öfversätta goda författare, hvilket vi tro icke år förhållandet med någon af de nu kringresande theaterföreståndarne. Hvad sjelfva spelet betråffar, hade man den båsta föresyn åfven i kongl. theaterns artister. Huru mycket hade man icke att låra af Hjortsberg, af Åbergson, af Torsslow, ja äfven af Sevelin, med alla sina Ofverdrifter? Men efter hvem skola de nu bilda sig? Dock, oaktadt denna brist, måste erkånnas, att utförandet i nyare tiden eger i vissa delar företråde framför det i åldre. Så får man icke numera höra en så falsk deklamation som t. ex. vid Djurströms trupp, representationerne gå öfverhufvud med mera ordning (hvilket dock till god del år de båttre lokalernas merit), mera omsorg egnas åt dekorationer, kostymer etc., så att hvad som egentligen kan låggas den nyare tidens skådespelarakonst till last, är en brist — men denna dock ganska väsendtlig — nåmligen bristen på goda pjeser. Lågger man sig vinning om att afbjelpa denna — och det bör icke vara ombjligt — så år mycket vunnet, och man skall befinna sig deraf båst sjelf.