Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1852, sida 2

j — låt honom för all del inte få nys om, att det år jag, som har hans lapp, för han år en gammal vån af huset, och det skulle kanske se illa ut. Nå, men hur år det med hospredikanten? fortfor brukspatronen, utan att afvakta herr Staubs försåkran om tystlätenhet; han skulle ju lösa in sin sedel, når han fick ut det der diskontlånet? Jag tror, det har inte hörts af någonting, det. — Jag år rådd, att han aldrig fått något diskontlån beviljadt. Vill herr brukspatron, att det skall gå sin gilla gång? — Må göral han springer hår och fjeskar får min dotter; men som jag år rått lika RÖJder om det der, så kan en sådan åtgård vara en anvisning för honom att se sig om på annat håll. Grefve X. då, blir det någonsin al med, att hans slågtingar göra upp för honom? Jag fruktar det år bara prat, jag, — Vet brukspatronen, det fruktar jag med. Men förlåt mig, år han inte förlofvad med brukspatrons dotter ? — Inte som jag vet. Hvad har Staub för anledning att fråga så? — Jo, för han såger så sjelf åt alla, som han år skyldig åtminstone. — Tror jag rasande väl: men till sina förnåma slågtingar såger han det nog inte. Men vi kan dröja med honom i alla falls Hustrun