Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1852, sida 1

— ——— ——q — —— — ———— — Allra båst att tala vid någon klok fru. — En klok fru; ja, det kanske inte vore så dumt. Jag kånner en, som vi rådfrågade, når min lilla Astrild eller Strille — Gud fröjde själen, hade jag så når sagt — var sjuk; han tycktes nog vara bra, han. — Jasäl kuren lyckades? , — Det gjorde han vål inte, får hundkråket dog — brukspatronessan borttorkade en tår — men det sa hon var inte hennes fel, för hon ville, att stackarn skulle hålla diet — bara sex sockerskorper om dagen och ett halfstop mjölk, kan väl grefvinnan tänka, men det hade jag inte hjerta till, se . .. — Och så dog han? — Och så dog han, ja. . Under det brukspatronessan och grefvinnan så der lade sina kloka hufvuden ihop rörande låmpligaste såttet att kurera Sally, var brukspatronen innesluten i sitt rum med en Person, med hvilken han var fullt så förtrolig, som hans fru med grefvinnan. Brukspatronen satt framför sin prågtiga mahognychiffonier, hvars klaff var nedfålld, och på hvilken lågo utbredde en mångd handlingar, de fleste försedda med sigiller, ett eller flere. Bakom hans rygg stod hans förtrogne, herr Staub, och sneglade på papperen, hvilka han