Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1852, sida 1

oom skulle föra dem till Cayenne, men hade lidit hafveri på vågen och måst vånda om igen; andra voro från Bicetre och Mazas får alt undergå ransakning och erhålla sin dom. Några af dem buro årr efter hanaklofvar, andra efter sår, dem de erhållit under Decemberdagarna, men alla voro vid sårdeles godt lynne. Emot klockan tre ropades åter till skaslaing (jag kan gerna kalla det så, ty hela lokalen med de uppslagna britserna, hvilI ka bildade sneda våggar, och de långa bånkarna, liknade fullkomligt för-kajutan på ett ångfartyg), och nu framfördes, utom samma I skålar och slef, i samma kittel en blandning, som visserligen icke var fullt så obegriplig Som den förra, emedan den, så vidt jag kunde se — ty smak hade den aldeles icke — endast bestod af tre särskilda saker, nämnligen ris, ister och vatten, men icke destomindre var lika så oåtbar. Skedar, knilvar och gafflar var det aldrig fråga om, lika litet som om kött, hvilket blott bestås två gånger i veckan, och det var endast några af de åldsta inne vånarne i denna kajuta som förstått att skaffa sig dessa vigtiga verktyg. Långre fram på eftermiddagen blefvo ett par små kyffen lediga för 4 af oss, dem D. L. Möller, Ballin, Dahl och en Svensk togo i besittning; ännu något senare blef åter ett rum ledigt för 10 Svenskar och Norrmån. Några af de förra fångarna hade blifvit förflyttade eller frigifna, och genom dessa förflyttningar började lokalen blifva något rymligare, så att man hade litet mera plats och fann det litet hyggligare. En person stålde sig upp på bänken och blåste till dans på en redkam, den han trakterade med stor virtuositet, andra dansade efter denna musik och vi sågo derpå med mycken uppbyggelse, då man på ofvan omnåmnda sått började rådbråka våra namn nere vid dörren, och snart sågo vi oss, den ena efter den andra, nedförda i ett slags ransakningssal, hvarifrån vi inkallades i ett annat litet rum och jagades ut genom en dörr. Vi som ånnu voro qvar sågo den sörsta försvinna derigenom, utan att ana hvart vi skulle taga vågen; vi igenkände att det var samma dörr, hyarigenom vi blifvit införda aftonen förut, men jag vågade icke fatta något hopp att den ledde till friheten förr ån jag passerat den och såg mig vara i ett slags förmak utan några griphumrar vid min sida; der återfick jag min pennknif och blef dels visad dels skuffad ut, der jag tråffade Ballin, hvilken var en af de första som sluppit ut och, ehuru flera gånger bortvisad från utgången och befald att gå sin våg, dock ville vånta på några af oss andra. Detta år ett eget sått att gifva folk friheten, det år precist detsamma som når man kastar en menniska på dörren. Nu voro vi således åter fria efter 23 timmars förlopp, vi lemnade hastigt den dystra gården och skuddade stoftet al våra fötter. Vi gingo bort får att få oss ordentlig mat, hvarefter vi storligen långtade, och sedan begaf jag mig hem för att beråtta dig hela tilldragelsen. Innan jag skickar dig detta bref måste jag dock inhemta några upplysningar om ett och annat i afse—-sm—— 2