Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1852, sida 2

— das; men novisen kunde icke förmå sig att ge svar på tal. utan satt och bet sig i läpparna, under för Amanda synbart bemödande att afhålla sig ifrån att skratta. Amanda återigen var fnurrig, drog ut och sköt in sina byrålådor, i hvilka hon vånde upp och ner på allting, och yttrade alla tecken till svartsjuka. Detta fågnade brukspatronen, ty han hade hört talas om, att svartsjuka besåstar kårleken. Slutligen, når Amanda tyckte, att det gick för långt, och önskade slut på upptrådet, söretog hon sig att falla i en håftig gråt, hvilket rörde brukspatronen så, att han lockade henne till sig och drog ned henne på sittlediga knå, under det håll yttrade några tröstande ord. Men Amanda var icke så lått att blidka; hon påstod, att hennes lilla pappa vore den otacksammaste ålskare under solen och hon den olyckligaste ålskarinna, hvarföre hon fattat sitt beslut att bums gå och kasta sig i sjön. På hvilka infall kommer icke qvinnan under sina poroxysmer af svartsjukal Amanda kom på ett, som för hennes tillbedjare hotade att bli olycksdigert. — Kanske, utbrast hon under sin förtviflan, kanske till och med har lilla pappa gått och förstört mitt porträtt.