Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1852, sida 1

— Tycker lilla pappa, det år så underligt? svarade Amanda helt okonstladt; den stackars flickan, som jag tagit till mig af ren barmhertighet — hon år likväl af båttre föräldrar. som vål kan synas af hennes anståndiga skick — hon hade knappast någonting att skyla sig med, Jag har lånat henne litet al mitt, som jag lagt af. Jag hoppas, jag inte kan klandras derför. Lilla pappa kånner mitt goda I hjerta. — Jaså, hon år mycket fattig? sade brukspatronen och klippte med ögonen. — Mycket fattig och utan någon menniska, som tar vård om henne. — Herre Gud! och så godt som bara barnet! återtog brukspatronen med grätmild ton; men hastigt åndrande denna, tillade han: — Hör du, Amanda lilla, du kan rått låta mamsell Belinda bo ånnu en tid hos dig. Det gör ju dig hvarken till eller ifrån; det år åndock ett sållskap — för dig, som sitter så mycket ensam hemma. — Jaså, år min lilla pappa hemma der? sade Amanda och nöp brukspatronen i örat. nu vore det vål min tur att bli svartsjuk, eller hur? — Åh du år så barnslig; jag vill ju flickan bara vål, vet jag. — Så vål, kanhånda, att lilla pappa en vac