Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1852, sida 2

— Derester skickas gossen bort, fo dtv pås a på når pappa synes. Ofvanstående verser pprepar flickan derefter flera gånger som it slags refrång, för att slutligen bibringa åkådaren en dyster aning om slutet på histoien. Ty af hvad man hittills sett och hårt, unde man möjligen tro, att allt slutas vål, adren kommer hem från jagten, öfverraskas, lottren såtter på honom kransen, gossen declamerar ett par verser och dermed slut. Men det grymma ödet korsar alla våra beräkningar. Det klappar på dörren — ödet råder in klåddt som en armenisk köpman. Mannen har ett stort skågg och ser ganska vild ut, men fickan förskröäcks alldeles icke, såsom i ett hus, belåget ensligt midt uti skoI gen, varit ganska naturligt. Mannen pratar något besatt tyg. och flickan, som anser honom vara gammal och svag, bjuder på vin. j På hans tillfrågan, hvar han befinner sig och hvem hon år, svarar hon, att hon år dotter till en Henrik Dorner, som rest bort för mån ga år sedan, men aldrig återvåndt, och att detta år hennes styffar, jägmåstare Wolframs hus, der hon nu vistas. Då blir mannen utom sig, kan knappt dölja sin rörelse, och afhålla sig från att omfamna flickan. Nu finna vi snart nyckeln till detta gåtlika beteende och på samma gång kållan till våra tårar. Historien förhåller sig nemligen på söljande sått. Henrik Dorner, en militår, omfamnar som maka den flicka han ålskar, och och som ålven ålskar honom igen. Han losvar henne att lemna tjensten, men efter brölloppet glömmer han sitt löfte, stryker hela dagen omkring och lemnar sin unga maka ensam hemma. Tillochmed en kärlekspant af den åkta föreningen kan ej fjettra den vilde, fångsla den ostadige. Slutligen går han i krig, icke i ett krig för fåderneslandet, då oegennyttan hade varit aktningsvärd, icke vårfvad med våld, utan af ren älventyrlighet. Nitton år blir han borta, och de sista femton åren utan att skrifva ett ord till sin hustru. väl säger han att han tjent långt bortom hafvet, men på ett år hinner ett skepp från den aflågsnaste ort på jorden till Europa; han hade alltså kunnat skrifva om han ålskat sin hustru det ringaste. Trött på soldatlisvet faller det honom åndtligen in att återvånda, för att se efter huru det står till med maka och barn. Förklådd återkommer han till sitt hem, och finner, som vi sett, en uppvåxt flicka, som han erfar vara sin dotter. Af henne underråttas han, att hans hustru gift om sig med en jågmåstare Wolfram, och att hon äfven eger en son med detta sitt senare giste. Håröfver utbrister han i en försärlig vrede, och flickan, får hvilken han ej upptäckt sig, börjar att frukta för hans förstånd. Nu kommer modren, bårande en södelsedagstorta i händerna, som hon ståller på bordet. Hon mårker ej sråmlingen förrån flickan visar honom sör henne. Då säger hon, vi ha visserligen ej något vårdshus hår, men var likvål välI kommen. Samtalet utvecklar sig. Han håftig, uppbrusande, med mödosamt äterhållen yrede. Hon märker ingenting, känner icke I igen den, som hon, enligt hvad hon flera gånger tillstår, ånnu ömt ålskade. Han omtalar, att hennes dåda man låter helsa, och förebrär henne att hon gilt om sig. Hon svarar, att hennes sar länge uppmanat henne att gifta sig med jägmästaren, att hon måtte blifva sörsörjd: och att då denne långe ålskat henne, samt hon låst i tidningen att Henrik stupat, hade hon slutligen låtit öfvertala sig. Hon vore åfven mycket nöjd med sin andra man. Nu återkommer jägmästaren från jagten. Omfamningar, lyckönskningar. Fremlingen får I bli en stum åskådare af allt detta och år ? . . , ? nåra att spricka af raseri. Jägmästaren säger: -hvad tror ni väl att jag skjutit i dag barn? De kunna icke gissa det. En svar svan har jag skjutit. Allmån förvåning. Han omtalar, att han sett en svanhona sitta i vasER ———A————— AL — Em F— — — — — UU