Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1852, sida 1

hållets sörnämsta klasser. Det var denna aristobratiska kårna som bildade det unga I England. På kontinenten år man van att se den delen af hvarje nation, som antager namnet den unga, representera de revolutionåra idgerna, och rekrytera sig inom demokratien. Det unga Italien och det unga Tyskland bestodo till största delen af hemliga sållskaper, och deras mål var att störta de beståsende regeringarna. Men i England blifver ingen rörelse, vare sig religids eller politisk, verklighet förrän den adopteras af aristokratien. Åristokratien har således bemåktigat sig regeringen och historien, i synnerhet sedan revolutionen år 1688, så att folket vandt sig vid att icke företaga något utan demsamma. Engelska folket behöfver alltid en lord, äfven når det vill göra uppror eller plundra ståder; såsom man såg uti lord George Gordons namnkunniga upplopp, och når det återigen vill göra en revolution, skall det uppsöka en aristokrat till sin anförare. Undantagen från denna regel åro mycket sällsynta, och hvarje plebej som tillåt sig att göra ingrepp i aristokratiens monopol, blef alltid föremål för dess hat. Så var förhällandet både med Pitt och Peel. Pitt förmådde endast besegra de stora familjernas parlamentariska motstånd, just genom att skapa massor af pårer: och för att Robert Pecl skulle kunna bibehålla sin ställning visa vis aristokratien, var hans själsöverlägsenhet icke tillräcklig. utan han förmådde det endast genom det oberoende, som hans oerhörda förmögenhet tillförsäkrade honom. Då Robert Peel dog, sökte hans parlis skingrade lemningar en anförare. De hade bland sig en kraftig och talangfull man, hvilken var den enda, som icke misstråstat om deras sak, som samlat dem efter nederlaget och som hämnat deras sörödmjukelser. Men han var en parveny. De uppsökte derför en annan och gjorde första försöket med en markis, hvilken dock icke var sin uppgift vuxen; derefter voro de lyckliga nog att upptåcka en lord, af hög börd, hvilken hittills varit bekant som en af de sörnämste på jagt och vid kappridningarne, men som, sedan han plötsligen blef partiledare i Underhuset, utvecklade en i sanning förvånande energi. Men lord George Bentinck dog af apoplexi, och partiet var återigen utan anförare eller leddes åter af denna våltaliga och modiga parveny, hvars öfverlägsenhet det så ogerna ville erkänna. Ända till sista ögonblicket hafva Disraelis råttigheter att vara sitt partis ledare blifvit bestridda, och når de åndtligen erkåndes, var det måhånda derför, att whigministerens vanhederliga fall visat Tories faran af att drifva koterioch utestångnings-anden till det yttersta. För dfrigt bör man noga märka, att denna ande år vida ! mera förherrskande hos vhigpartiet ån hos torypartiet. Det år en felaktig åsigt att i Tories vilja personisiera aristokratien och i Whigs liberalismen. I England ågde revolutionen rum får tvåhundra år sedan af och för aristokratien mot konungadåmet, och en ny, fråmmande dynasti sattes på thronen, ut!