—g— ————— k—c— ester hurudana de voro, ty det var ju i alla sall blott en pretext, och skuttade i tre spräng öfver gafan samt uppför trapporne. Jag hade låst någonstådes, att djersva älskare hafva bästa lyckan, ejorde dersör inga ceremonier, utan trädde raskt in utan att bulta. Dörrarne voro olåsta. Jag passerade två, tre rum — och se der står jag i det fjerde, ansigte mot ansigte med hennes nåd. Men min Gud, hvilken Hennes Nåd! I stållet för de blomstrande rosenfårgade kinderna ett par skrynkliga, gulgrå pergamentslappar; i stället för den hvita perlraden i munnen en femton, sexton vakanser; i stållet får det svarta håret en kal skalle, och i stållet för den fylliga barmen och de runda höfterna — ack, mina herrar! man talar om en eldgaffel, men jag försäkrar er, att en sådan har mera retande former. Och hvad som fattades, det hångde som trofer på stolar, speglar, perukstockar, vittnande om sordna segrar, likt de trasiga fanorna i ,Riddarholmskyrkan. Jag stod der förstenad och aktade icke på, att Hennes Nåd skrek allt hvad hennes lungor förmådde. Men slutligen, når hon kunde få fram ett artikuleradt ljud, skrek hon i vildt raseri: men för Guds skull kör ut den fasliga karlen! något som jag hade mina två skål att icke låta såga mig två gånger,