rande vid första representationen på theatern i Stuttgard af Schillers -Kabal och Kärlek-. Med stor spänDing och tillbakahållen andedrägt hade hon då afvaktat ridåns uppgång, och under representationen undföll icke ett ord hennes läppar, men den höga glansen i hennes ögon och den från akt till akt stigande förklatingen i hennes drag visade huru innerligt upprörd hon var. Det stormande bifall, hvarmed brodrens pjes mottogs af hufvudstadens publik, gjorde på henne ett outplänligt intryck. Skädespelarne i synnerhet visade sig för henne i ett magiskt ljus, hvars glans under årens lopp snarare tillän aftog. Ofta och gerna dröjde barnets lifliga fantasi vid de oförgätliga gestalter, af hvilka brodrens skapelse framställdes för hennes blickar och förstånd. Den gryende tanken, huru herrligt det måtte vara att sjelf åstadkomma sådana under, utvecklade sig småningom, ju mera hon läste och hörde af sin älskade broders arbeten, till en tyst önskan, att på scenen kunna framställa hans tragedier. Under sitt besök i Jena och under brodrens vistande i Schwaben, var hennes uppmärksamhet aldrig mera spänd, än då Schiller händelsevis talade om uppförandet af sina pjeser, eller utvecklade sina år: ft . Flickans på detta sätt hemligt nårda önskan, att på de tiljor, som skola föreställa lifvet, verlden, få bidraga till brodrens ryktbarhet, växte, efter hennes hemkomst, till en sådan grad, att Sehillers svägerska, Karolina Wolzagen, enträget bad honom att gifva efter för den, pröfva hennes talang och, om den verkligen lofvade något utomordentligt, låta henne välja denna bana. Schiller hyste visserligen mycken ovilja mot skådespelarelifvet, men emedan, under dåvarande förhållanden i Weimar och genom hans stora inflytande, mången klippå i detta hänseende kunde undvikas, så lofvade han att tänka på saken. Och sålunda hade den vänliga förespråkerskan den glädjen, att kunna förljufva det goda barnets sista lefnadsperiod med hoppet om hennes önskningars uppfyllande. I Mars månad 1796, angreps Nanette af den elakartade lasarettsfebern, som utbrutit i militårsjukhuset vid Solitude, och snart låg hon utan hopp om räddning. Underråttelsen om den ålskade systerns farliga insjuknande var för brodren dubbelt smårtsam, helst han just nu med allvar sysselsatte sig med hennes theaterplan, och redan genom ett samtal med GGhe förberedt verkstålligheten deraf. Så tröstande det ver för mig, skref han den 21 Mars till fadren, -att höra er helsa förbåttras, så djupt har underråttelsen om min goda Nanettes tillstånd bedrålvat mig. Ack, måhånda har jag redan förlorat henne når jag skrifver detta! Jag tillstår, att jag fruktar det värsta, emedan hon, åfven innan denna sjukdom angrep henne, ej njöt fullkomligt god belsa. Huru djupt smårtar det mig ej, att lefva så aflågsnad från er och derigenom vara urståndsatt dela och möjligtvis låtta edra, min mors, och mina stackars systrars mödor. Hår kan jag icke göra annat, ån önska och bedja, att himlen målte styra allt till det bästa. Med sior ängslan motsåg han fadrens nåsta bref, som skulle gifva honom en afgörande underråttelse om Nanettes tillstånd. Huru skall jag kunna bära förlusten af en så älskad och förhoppningsfull syster, på hvilkens framtida utkomst eller möjliga lycka jag just nu arbetar! utropade han i en vemodig stund. Entråget bad han fadren, att, om himlen äterskänkte Nanette helsan, och då hennes och hans egna krafter tillåte, åndra bostad och på någon tid med hela familjen besöka någon badort; och tillade: Himmelen beskydde er och göre våra örhållanden båttre, ån vi för närvarande kunna hoppas Ir Men systern dog redan i början af April 1796, och med möda undgick den andra systern ett dylikt öde. Under denna dystra och bekymmerfulla tid kom hans vån Körner på några veckors besök till Jena. Den inkånslige Schiller, som långe med verklig barnaglådje motsett detta besök, bragte vännen ett icke ringa ofer: — han förteg sin smärta och beherrskade sig sä, Itt han för den oinvigde syntes innerligt glad. Först len 23 Maj skref han till den hemresta vånnen och inderrättade honom om den olycka som drabbat hans amilj. Nanettes död beråttade han i följande enkla rd: ÅMin yngsta syster, en talangfull och vacker slicto, som lofvade mycket, har lemnat det jordiska i sitt el:sta åre) Den tidigt bortgågna systerns älskliga bild öresväfvade såkerligen skaldens genom sorgen förklarale själ, då han, sig sjelf och tusen andra till tröst, i das Lied von der Glocke sjöng de sförtroendefulla rden: Noch kösllicheren Samen bergen Wir trauernd in der Erde Schoss, Und hossen, das er aus den Sårgen. Erbliihen soll zu schönrem Loos.