hvarsöre jag sprang min väg, det sortaste jag kunde, lemnande skinkorna på valplatsen: och den enda tillfredsställelse jag hade, var, att når jag kastade dem ifrån mig, jag dervid i mörkret råkade krossa en prägtig irymä.Man skrattade, man ville ha reda på, hvad Hennes Nåd ville med skinkorna. Afven jag var nyfiken att få veta ordet till denna gåta, återtog Wilhelmson; och dersöre passade jag på en dag och frågade Lisette derom, i det jag såsom prenumeration på svaret lemnade en tvåa banko — den sista af mina besparingar. Jo, ser herrn, sade hon och stoppade tvåan i barmen, Hennes Nåd begagnar svålarna att lågga på ansigtet om nåtterna, för ett bibehålla skinnet mjukt och sint.Afven Wilhelmsons historia vann bifall; man klingade med honom. — Den der kammarjungfrun, du talar om, sade Victor, hvars tur det nu var att beråtta, påminner mig om ett litet åfventyr, jag hade i min ungdom. (Forts.) .6666 DÄÄ