2—— ————— — ——— — ————— —— -Min bästa herre, har ni vackra skinkor-? Jag tror, jag rodnade, men svarade ett lika hemlighetsfullt: -Ja. -vill ni vara god och låta mig få se dem, återtog hon med samma ton. Gerna, hennes nådl-Man år så generad. Tror ni inte det vore båst att gå in i bodkammaren? -Det tror jag, hennes nåd! var så obligant och stig in. Jag visade henne mina båsta skinkor, den ena efter den andra; men de tycktes ej vara henne i lag, hvarföre hon aslägsnade sig och sade sig vilja återkomma en annan dag. Aha, du, tånkte jag, nog begriper jag, hvar skon klåmmer. Det torde vara öfversflödigt att nämna, att jag från den dagen passade på hvar ledig stund att stå i boddörren och uppfånga den tillbeddas blickar. Jag knöt min halsduk bättre, kammade mitt hår med mera omsorg och dolde mina hånder under mitt blå förklåde, ty, som herrarna veta, år detta det parti af menniskokroppen, som en hökare minst gerna presenterar. Damen gjorde ånnu ett hemlighetsfullt besök i boden; men i hvart ögonblick blef