Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 april 1852, sida 1

— — —7—————— — undrade mig blott ett ögonblick. ty det var naturligt, att den unga fråken ansåg, att moustacher skulle klåda mig mycket vål. Hvad har icke kärleken för nyckerl Nå, jag låt mina moustacher vexa, och min kåraste sysselsåttning var att måla mitt portrått, som skulle ågas af henne. För det hemlighetsfulla i hennes sått att begåra det håll jag henne fullkomlig råkning; och jag bevakade min hemlighet med en nybakad frimurares samvetsgrannhet. På hösten, når herrskapet kom tillbaka, hade jag portråttet långesedan fårdigt och afvaktade blott ett tillfålle att få aflemna det. Men jag ashörde icke något bud att åter börja lektionerna och fick snart håra att man tagit en annan lärare. Kabal! förföljelse! tänkte jag; tyranniska sörålarar, som icke göra sig samvele af att skilja tvenne hjertan, som brinna för hvarann. Imedlertid skötte jag mina andra lektioner, allt med ett förkrossadt bjerta; och bland mina elever var ålven en af min lilla frökens våninnor. En dag, då jag passerade rummet för att gå in till denna, fick jag se mitt porträtt bångande på våggen, innefattadt i en pråktig förgylld ram. Grefvinnan min elevs mor,