A2 — — ——— Inga puffar mer. Åtskilliga af Stockholmstidningarne hafva dfverenskommit att icke vidare puffa för, eller på förhand rekommendera offentliga nöjen o. d., så vida det ej sker för vålgörande eller erkändt nyttiga åndamål. Det år med nöje vi bitråda detta beslut, och nu en gång för alla från våra spalter bannlysa dessa odiösa puslar-, som i grunden åro lika förödmjukande för den, för hvars fördel de äro åsyftade, som för deras författare. Förtjenar en sak beröm, så må det tilldelas, sedan det visat sig, att detta år förtjent, men genom att på förhand förorda hvad man knappast sjelf kånner, och som för publiken år helt och hållet obekant, löper man lått fara att narra denna, och till hvem skall väl publiken, seende sig bedragen i sin sörväntan, hälla sig. om icke till puslmakaren? — som mången gång å sin sida ej kunnat vågra sin lilla tjenst, utan att visa sig inhuman. Men år det en gång för alla öfverenskommet, att några rekommendationer på förhand ej må ega rum, så står man på det klara med resp. sartisteroch alla, som kunna vara i behof af en -pusse, och det kommer då lika litet i fråga att eartisten underkastar sig den förödmjukelsen att supplicera om en puff, som för publicisten att villfara en sådan, i allmånhet oskick lig, supplik — så vida han icke vill debiteras får brutalitet genom ett tvårt afslag. Och på samma gång som vi hårmed aflysa alla -pussar-, frånsåga och undanbedja vi oss åfven en gång för alla -friplatseroch ssribiljetter-, under hvad namn eller förevåndning det vara må. Vi hafva alltid funnit det genant att begagna sådaneder gracer (som man i det hela får dyrt betala), och önska icke vara obligerade, hvarken den ena eller andra. Alltså: inga puffar mer, och inga fribiljetter merl