Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 mars 1852, sida 2

klaringar, af hvilka han, genom jemnförelse med dessa herrars tidigare åsigter, utletade den (i slutsatsen, att de hyste en hemlig plan, som ! de icke hade antingen moraliskt mod eller Ipolitisk redlighet tillråckligt alt öppet vidkännas. Huset var derför berättigadt spörja dem: -Åren J uti begrepp att kullkasta frihandelspolitiken eller icke?, Till svar hårpå betecknade grefve March (älste son till hertigen af Richmond) som protektionist hvarje ifrig anhångare af grefve Derbys minister. Derpå anmärkte hr Cobden. att om denna beteckning ver riktig, så innebure den ett medgifvande, att man hade en protektionistminister, och till en sådan minister anmodades ett frihandelsparlament att såtta förtroende genom att bevilja henne pengar; det var en obetydlig minoritet, som begärde förtroende af en öfvervägande majoritet. Läte huset regera sig af en minoritet, kunde det, enligt samma grundsats, lika så gerna låta regera sig af en diktator. Manskapet kunde man bevilja, men han hoppades, att huset skulle visa den fasthet att taga kontrollen ölver de allmänna medlen i egna hånder. Alla grunder tala derför, att huset genom grundlagsenliga medel tillvågabringar en upplösning af det nuvarande pariamentet, på det att frågan, om frihandel eller skydd skulle blifva gållande i England, desinitist kunde blifva låst. Hkfter någon diskussion emellan hrr Miles och Cayley (ministerielle) och hr Cardbell (peelit). yttrade lord John Russel, att tvenne frågor förelågo; nemligen den konstitutionella frågan och frågan om handelspolitiken de senaste 10 åren. Hvad den första frågan vidkom, så var ministerens afsigt att regera med minoriteten helt och hållet utan exempel i landets försattningshistoria. Ville man låta det ske, så kunde ministeren uppskjuta parlamentsupplösningen ända till Nov. eller Dec? och sammankalla det nya parlamentet först vid vanlig tid i Februari nåsta år. Ministrarnes påstående, att de till sin egen öfverraskning kommit till styret, saknade grund, liksom det öfverhufvud endast var undslykter, på hvilka de baserade sitt försök att i elfva månader vilja föra regeringen utan att besitta parlamentets förtroende. Han gick sedan öfver till den andra punkten, den fara, för hvilken Englands handelspolitik var utsatt, och, sedan han råttfårdigat sina egna åsigter betråffande akrikulturintresset och genomgått ministerens förmodade planer att modisicera eller revidera beskattningssystemet, påstod han, att landet hade rått att få kånna den fråga, som det skulle afgöra, och att han och hans vånner för det att de visade undseende och skonsamhet, icke borde förhandlas med förakt eller på ett högmodigt sått. Lord Derby hade med orått påstått att han blifvit minister för att såtta skrankor för demokratien; men det var just den de senaste åren följda politiken, som, i det den bibragt folket större tillgifvenhet får författningen och de bestående statsmakterna, var båst egnad att mota demokratien. Skatikammarkansleren, anmärkte, att den ådle lorden hade sagt, att tvenne frågor sörelågo; men saken var af en långt enklare natur; det var en nyligen organiserad oppositions första andragande, och detta andragande gick ut på att såtta p för den penningebevillning, som den förre premierministern understödt. Han beskyllade lord John Rus sel för partianda, emedan han straxt efter att hafva nedlagt sitt embete och rådt kronan att vålja en annan premierminister, bildade en ny opposition för att tvinga sin eftertrådare att resignera. Om den bekanta sammankomsten hos lord John yttrade han, att hade den ådle lorden inskrånkt denna till sina vånner, t. ex. dem, som röstat med honom för milisbillen, hade ingenting varit att anmårka emot en församling, som ägt rum till ömsesidig — — vn RE —— re — — —— — — 2—