Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 mars 1852, sida 1

opinionen böra förstås — föreslå en förhöjning si i spanmålstullen; i motsatt fall måste den beI trakta saken som afgjord och vålja en ny utgångspunkt för sin politik. Denna förklaring har på olika sått blifvi förstädd af publiken. Några af den allmånnsa opinionens organer antaga, att regeringen blot! vill vinna tid för att stärka sig och sitt parti, och att den, når den uppnått detta mål, på allvar vill måta sina krafter med srihandelspartiet. The Timeslutar till den åsigten, att lord Derby och hans kolleger verkligen uppgifvit sina protektionistiska planer, om ocksä icke i principen, likväl i hvarje praktiskt hänseende, och att de nu söka en god sörevändning att draga sig från en politik, som ej allenast omöjligen kan genomföras i längden, utan också sätter de intressen i fara, hvilkas försvar år deras syftemäl. Enligt allt hvad som hittills blifvit offentliggjordt — lord Derbys tal i öfverhuset och de särskilda tal, som en del af regeringens medlemmar hållit vid sitt återval — kunna båda partirrna erhålla bekråftelse sör sin mening, liksom det måhånda år mest sannolikt, att de enskilda ministrarna icke blifva så fullkomligt eniga, når den afgårande stunden år inne. I flera tal år den nyare riktningen i landpartiets politik antydd, nåmnligen att uppgifva striden för spanmålstullens förhöjning och söka ersättning i en ny fördelning af skattebördorna. Det år klart, att saken genom denna sista våndning drages ut till en oviss framtid, en omreglering af hela skattesystemet fordrar undersökningar, hvilka icke kun na fullbordas på en dag, åfven om principen blir antagen. Många ingrodda protektionister betrakta således en sådan våndning som ett öppet förräderi, och, hvilken ån regeringens och dess förnåmsta medlemmars politik må vara, så år det i alla fall tvifvelaktigt om deras parti skall tillåta dem att stå fast vid densamma. Har således den nya regeringen svärigheter att bekåmpa så vål i sin egen som i sitt partis sammansåttning, så år det icke troligt, att dess motståndare skulle hjelpa till att jämna vågen för den. Det skall snart visa sig, om de olika nyancerna af frihandelspartiet åro ense om att påskynda afgörandet, genom att tvinga ministeren att upplösa parlamentet. Segrar frihandelspartiet vid de nya valen, då år saken helt enkel; protektionisternas ledare åro då ense om att låta bero vid landets dom; de enskilda, hvilka måhånda ville stå fast vid sina gamla åsigter, skulle då förlora all politisk betydelse och, om de ån knotade aldrig så mycket, nödgas sluta sig till ett nytt konservativt parti, hvars bildande då skulle blifva möjligt. De gamla protektionisternas för bittring och den personliga oviljan mellan Peeliterna och de öfriga konservativa skulle visserligen i början lågga några hinder i vågen; men dessa skulle också försvinna når den verkliga faran närmar sig, och det skall utan tvifvel lyckas aristokratien att åtminstone får någon tid håfda sin plats i statsstyrelsen. Betånkligare ser det ut, om protektionisterna