Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 mars 1852, sida 1

Korrespondens. (Slut sr. N:o 71.) Gresve Derbys minister har emellertid bragt Manchester-partiet i en ny ställning; det måste åtminstone till en början öfvergå från offensiven till defensiven. Han har uttryckligen förklarat, att han icke vill upptaga lord John Russels reformbill; men detta år icke hufvudfrågan; en stor strid, som vanns för sex år sedan och som ofta å det segrande partiets sida varit I betraktad eller åtminstone förklarad för asgörande, tycks nu var på våg att förnyas. Det gamla konservativa partiet upplöstes, som bekant år, då Sir Bobert Peel stållde sig i spetsen för den stora financiella relormrörelsen. De medlemmar, som då skiljde sig från sin berömda ledare, hade intet annat sårskildt kännetecken ån en gemensam ovilja mot honom och hans tillgöranden, och isynnerhet det vigtigaste af dem, spanmålslagarnas upphåfvande, Det var klart, att denna förändring förr eller senare måste utösva ett känbart inflytande på den jordågande aristokratiens interessen; arrendesumman kan icke fortfarande vara lika håg, når landtmannens produkter betalas med hålften mindre. Det tycks emellertid icke att förlusten genast drabbat jordågarne. Dels ingås i allmånhet arrenden på 14 å 21 år eller tillochmed på långre tid, och följaktligen gilves det arrendatorer, hvilkas kontrakter, uppgjorda före spanmålslagarnes upphåfvande, ånnu åga bestånd, dels tycks konkurrensen till arrenden hafva varit så stark, att jordågarne, äfven efter spanmålsprisernas sall, kunde erhålla nåstan lika hög arrendesumma som förut. En annan sak var det naturligtvis med arrendatorerna, hvilka användt kapital och arbetskraft på egendomarna och nu under de söråndrade förhållandena med möda kunde hålla sig uppe; de erforo det tryckande i förändringen, och, i stållet att vånda sig emot jordågarne och fordra nedsättning i arrendesummorna, förenade de sig med dessa i opposition mot förändringen. En del Jandtmån, som insett, att de icke med någon fördel kunde inlåta sig på arrenden, för hvilka afgiften fortfar att vara lika håg, under det att produkternas priser fallit för alltid, beslåto att utvandra. Och nu uppstod skriket om de jordbrukande klassernas lidanden, om att jordens odlande icke långre betalte sig; att landet snart skulle blifva en ödemark o. s. v. För den som står utom förhållandena tycks svaret hårpå vara ganska enkelt, nåmnligen,