2 TOTIO. O0o . ee Hr Akermark: att han, som bott hos Ekedahls i 83 år, ifrågavarande afton af ett påkommet illamående gått tidigare ån vanligt till sängs. Sedan han törtärt något brösttb6, som Ekedahls piga kokt åt honom, hade han släckt ljuset kl. omkring 11, då han icke förmårkt pågon fara. Efter en stunds förlopp. sedan han insomnat, väcktes han af ropen från Ekedabls lilla flicka, som hade sin sofplats på en soffa i hans rum. Han var då af rök nästan halfqvåfd, så att ban med största möda kunde efterfråga arledningen till barnets klagan, och sedan han, efter flere försök, lyckats få upptändt ljus, förmärkte han att rummet var uppfyldt af rök. Han gick då genast upp och väckte Ekenahl och hans hussolk, samt bar ut det redan sanslösa barnet. Alla Ekedahls kommo ut på ga:an nåstan nakne . I afseende på elden uppgaf Akermark, att då han kommit ut på gatan, förmärkte han den uti kållarvåningens kök, hvarest allt redan stod i rök och lågor, och tycktes det honom som elden värst rasade i södra sidan, der ett våggfast skåp och en brådbinge hade sin plats. På frågor upplyste Akermark, dels alt, då ban kommit hem något före kl. 10 på aftonen, ingen mer af EHedahls voro uppe ån pigan, som i köket kokat och sedermera serverat honom th; dels att han från skåpet, som omslöt kökspipan, vid åtskillige tillfållen förmärkt rök trånga in i det rum han bebott; dels att han hört Ekedahls ofta yttra sarhågor för eldstådernes dåliga beskaffenhet; och dels att makarne Ekedahl efter branden för honom omtalat, att de om måndagen haft korfkokning för siz. Tillfrågad, med anledning af handlanden Erikssons uppgift, rörande värdet af Ekedahls lösörebo, hvilket Eriksson ville uppskatta till högst 300 rdr bko, om hr Åkermark, som båst torde vara i tillfålle bedöma detta, kunde lemna några beståmdare uppgifter i detta fall, förklarade han, att han ansåg det värdt assuranssumman, men kunde likvål icke nu faktiskt styrka detta; dock förbandt han sig att framdeles uppgöra och aslemna en specifik förteckning öfver lösöreboet. Pigan Charlotta Pettersson, hvilken varit i Ekedahls tjenst sedan början af detta år, beråttade: att hon, som under madam Ekedadls sjuklighet med biträde af Ekedahls åldsts dotter skött korfkokningen, efter slutade sysslor, hvaribland sist hon kokat och inburit th till hr Åkermark, ifrågavarande måndag kl. omkring 10 på aftonen gått till sångs i det rum, der Ekedahls redan lågo, samt genast insomnat; att hon först vaknat vid åldsta dotterns uppstigande, och att hon då, innan ännu dörren var öppnad, förmärkt en mångd rök i rummet, samt att straxt derpå hr Åkermark hastigt inkommit och tillkånnagifvit, att eldfara vore å fårde, då hon genast sprungit upp från sången och i blotta lionet bastat ut på gatan, der hon mottagit och till ett annat hus bortburit Ekedahls femåriga dotter. Derifrån återkommen, hade hon blifvit varse elden uti jordvåningens kök, och att den då redan gripit så omkring sig, att det föreföll henne derinne, som elden i en bakugn. Huru elden uppkommit, visste hon ej, men förmodade att den bristfålliga kökspipan dertill varit enda orsaken. Vidare försåkrade hon, att hon, dertill strångeligen uppmanad af sin matmoder, alltid varit ytterst försigtig med elden, så att hon hvarje afton efter slutad kokning, vål utsläckt densamma, hvilket ock denna afton varit förbållandet, samt att hon om måndagen förehaft korf kokning, men slutat detta sysslande redan tidigt på eftermiddagen, hvarefter hon senare på qvällen endast påhoft en mindre eld för thåvattnets kokande. På fråga upplyste hon, att det näst intill köket belägna kållarerum endast begagnats till förvaring af tom kåril och annan trådbråte, och att någon eld under hennes tjenstetid der aldrig varit uppgjord. Arbetskarlen Carlsson: att han ifrågavarande natt blifvit väckt af bultande utifrån gatan och att han då märkte rök i det rum ban bebodde, hvilken rök starkt luktade af tjära. Han skyndade sig genast ut på gatan och fick då se att det hrann i Ekedabls kök. Om eldens uppkomst visste han ingenting att förtälja, men deremot berättade han en hop andra saker, hvars syfte omisskänneligen var att, på samma gång ban dermed ville motivera sin åtgärd att ba försäkrat sin lösegendom, äfven kasta en misstanka på makarne Ekedabl, att olyckshändelsen icke Så alldeles skulle ha varit dem på förhand obekant. Så uppgaf han, att då han en dag sistliden böst samtalat med madam Ekedahl, bade denna skolat yttra: bär blir väl snart eld i huset!; då Carlsson frågat henne hvad skäl hon hade för en dylik olycksprofetia, svarade hon, att denna hennes fruktan uppstått deraf, att hr Hallberg (granne till dem och ägsre af den Åberyktade Alphyddan), fått så hög assurans på sin egendom. Sedan fruktan hos Carlsson genom detta samtal fått insteg och han i följd deraf låtit försäkra sitt lösörebo, hade han med hyresgästen Appelberg för yttermera säkerhet öfverenskommlt att hvarje natt sålunda hålla vakt, att de skiftesvis skulle vaka, En tid efter att de satt delta beslut i verkställighet, hade ban äfven fått böra, att madam Ekedahl skulle till Appelbergs hustru ha yttrat: de må vaka så mycket som hällst, så somna de väl någon gång, och då stå alla fyra knutarne i ljus låga. Herr Akermark begärde härefter, att såsom en antaglig förklaringsgrund till detta sednare yttrande af madam Ekedahl få upplysa: att misstänkte manspersoner några gånger i början af Februari månad strukit förbi väggarne nattetid och då de blifvit observerade hade de skyndsamt aflägsnat sig. Sjelf bade br Akermark vid ett tillfälle sent på natten, då han kommit hem, sett en karl smyga sig utmed huset och då denne såväl af Akermark som Ekedabls piga blifvit tillspord efter namn och ändamål med besöket, hade han, utan att svara, genast gått sin väg Kungsgatan utefter. Hvad var derföre naturligare, än att farhäga såväl bos hustru Ekedahl som öfriga uppstått om elaka afsigter med dessa besök, å hvilka hr Akermark ock fästat den i grannskapet posterande nattvaktens uppmärksamhet. Arbetskarlen Appelberg berättade lika med arbetskarlen Carlsson; tilläggande Appelberg, det han förmodade att madam Ekedabls yttrade farhågor för eldsvåda hufvudsakligast härrört sig derifrån, att hon frukta2 dan etarka aldninoan I arannan 123.