Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1852, sida 2

— U———— Jag skulle icke lyssna din saders röst och hans bön.... förgifta mitt lif med samvetsagg? vara otacksam och låna kårlek med hat? Barn, barn, tacka Gud i dina rena böner! bitt ljusva leende har räudat två menniskor från döden; två menniskor, af hvilka den ena år dig dyrbarast på jorden, och den andra genom välgörningar skall söka förvårfva din kårlek . .. Kånner du verkligen någon böjelse att ålska mig, Clara? — Ack, så ni kan fråga, herr grefvel år ni icke min beskyddarinnas trognaste vån — bår jag icke således ålska er? Och ni år år så god och vånlig mot henne, som hon alltid såger! Derför skall jag alltid tycka om er, Under tystnad betraktade grefven den lilla flickan. Ett obeskrisligt saligt, leende hvilade öfver hans drag och han smekte barnet icke blott af vånskap utan tillochmed af tacksamhet. Den tröst han njöt genom den olika riktningen af hans tankar, den lycka han fann i sina ådelmodiga sörslager. hvilka kunde omskapa hans lif till en himmel af frid och kärlek — alla dessa kånslor bredde sig som en uppfriskande flod åfver hans hjerta, och med en viss beundran blickade han på det okonstlade barnet, som ingjutit denna ljufva balsam i hans beklämda bröst.