Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1852, sida 2

—— —— Grefve dÅlmata upplyfte barnet på sitt knå och frågade, i det han smekte det: — Kånner du din fader? — Min fader år i himmelen, suckade Clara, och beder Gud för mig ...jag har aldrig sett honom. — Men jag, svarade grefven med pressadt bröst, jag har sett och kännt honom, ålskade barn, han var min dyre vån och broder. Ack, jag ålskade honom så högt! De tårar jag nyss fålde, lockade du ur mina ögon, ty du liknar honom förundransvärdt. Under grefvens smekningar hade Clara hastigt blifvit förtrolig med honom. Då hon hörde att grefven ålskat hennes fader, sörsvann hennes blyghet. Hon slingrade sin lilla arm om hans hals, kysste honom på kinden och sade i den Jjutvaste ton: — Gud vålsigne er derför att ni ålskat min far ... nu skall jag alltid hålla af er! — Du kånner vål åtminstone din moder? frågade grefven. Clara sånkte sitt hufvud och svarade icke. — Tillbedjansvårda barn! utropade grefve dAlmata hånryckt; du vill icke förråda denna hemlighet; ditt rena hjerta kan likvål icke ljuga. Nej, nej, såg det för ingen menniska på jorden! — Hal! du skulle blifva olycklig?