— ———77—7—— uppmärksamma qvmnan insåg, att all fara nu var öfverständen; hon hade innerligt gladt sig öfver grefvens förvandling, hvilken hon ansåg tillvågabragt genom Claras milda ögon. Hon bugade sig vördnadssullt för grefven och lemnade rummet. i Så snart grefve dÅlmata befann sig ensam med flickan, dfverlemnade han sig hett och hållet åt de kånslor, som bemåktigat sig honom; han förde högra handen till ågonen, och i det han med den venstra fattade Claras hand, utgjöt han i tysthet en flod af tårar, hvilka tycktes bortskölja all den smårta som så långe tryckt hans bröst. Hårunder smekte barnet hans hand, i den tydliga afsigten att tråsta den lidande mannen. Stormen i grefvens bjerta lugnade sig småningom, han betraktade barnet å nyo; men nu var hans ansigte uppfyldt af glådje och tycktes besvara det milda leendet på Claras låppar. — Ack, mitt kåra barn, sade han på temmeligen god platt-tyska, du kånner mig således, eftersom du så vånligt betraktar mig. — År ni icke grefve dÅlmata? svarade flickan; min beskyddarinna ålskar er så högt och hon har sagt mig att ni är så god, Skulle då icke också jag tycka om er, herr grefve?