Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1852, sida 1

blickade honom med sitt vanliga ljufva leende i ögonen. I början betraktade grefven slickan med mörk blick, men knappt hade han rönt intrycket af detta englasköna ansigte, sörrän en plötslig söråndring föregick både i hans hjerta och hans drag. Hänryckt och förvånad stirrade han på de båda himmelsblå perlorna, på den lilla tåcka munnen, kring hvilken ett förtjusande leende lekte. Han, den vredgade, den sörolämpade mannen, måste duka under för makten i ett barnöga. Emellertid var det icke allenast Claras rena skönhet, som åstadkom detta underverk: någonting annat gjorde grefven darrande af rörelse och hans Ögon blixtr-nde af glädje. Flickan liknade sin fader: ur dessa rena och ädla drag bad den aflidna vännen Lancelot om medlidande för sitt barn, om nåd för sin förlofvade! Grefven säg sin innerligaste vän stå framför sig, det var hans älskade ståmma, som genljöd i hans öron, och nu var det icke mera möjligt att vånda sin uppmårksamhet från dessa drag, i hvilka. han, liksom i en öppen bok, återfann de skönaste och lyekligaste stunderna af sitt lif. , Då han icke mera förmådde motstå den i hans hjerta uppsvallade kånslan, gaf han fårestånderskan tecken att aflågsna sig. Den