Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1852, sida 1

mm —— —— —————77 plågande tvifvel össvermannat honom och eggat honom att med egna ögon undersöka om icke ett uselt förråderi läge gömdt under duenans ord. Huru dermed ån var, så begårde grefven, då porten öppnades, i befallande ton, att få tala vid förestånderskan. Portvakterskan förde honom till samtalsrummet och skyndade derpå in i arbetssalen, der ,modren, var sysselsatt att fördela arbetet åt sina flickor. Hon lemnade genast denna sysselsättning och ilade till samtalsrummet, utan att ana, hvilken det var som väntade henne der. Då hon igenkände grefven, bles hon synbart förskräckt och en dödlis blekhet betäckte hennes ansigte. — Min fru, sade grefve dAlmata med bittert leende, min närvaro hår tycks öfverraska er och kommer er ett darra, som det tycks. Gå, och kalla hit flickan, Clarabilden, jag vill se henne! Nu började den ångsliga söreständerskan verkligen att darra och mumlade några obeBripliga ord. — Nå! fortfor grefven, år det kanske nödigt, min fru, att besvära direktionen får barnhuset för den hår sakens skull? Önskar ni en formlig order derifrån? — Ack, nej, nej! bad modren.