Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 mars 1852, sida 2

E — —T — — — Ack, jag ålskade Catalina högre ån mitt lis! — Jag vet det, och vare långt ifrån mig att tadla min herre; men, vet ni, grefve dÅlmata, hvarför hon stråfvade mot en förening med er, såsom någon, den der hon måste göra olycklig och hvars lif hon måste förgifta? Kånner ni den hemlighet, hvilken med blytyngd tryckt oss i många år? Hon steg grefven nårmare och hviskade med dämpad röst i hans öra: — Det band, som Lancelot knutit med Catalina kunde ej slitas af någon mensklig makt; icke engång döden förmådde det. Lancelot efterlemnade ett barn, herr grefve, ett stackars undamgömdt barn, en oskyldig pant på den eviga troheten mellan den saligen afsomnade och den lidande qvinnan! Grefve dÅlmata bleknade, och duenan sänkte med skygg och ödmjuk blick sitt husvud. Ett djupt andetag och ett tungt strupljGud bevisade huru djupt denna förklaring sårat grefven. Plågsamma tankar på vanåra och skam genomkorsade hans hufvud; men han gjorde våld på sig, för att icke duka under för sin smårta och blef tyst sittande. I sorgsen ton fortsatte duenan sin beråttelse: