Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 mars 1852, sida 2

och elden tillräckligt hårjat gatorna, fann man slutligen åfven Lancelots af fem värjstyng genomborrade lik. Er broder hade, med maka och barn, omkommit i lågorna af det hus de bebodde. Förlåt mig, grefve dÅlmata, alt jag framlockar tårar ur edra ögon, men jag år nödsakad dertill. Längt derester, då man endast i det innersta af hjertat sörjde den saligen aslidne, uppslammade ånyo kärlekens eld för fröken Catalina i ert hjerta. Ni ansåg för en pligt att lyckliggsöra er aflidne våns sästmö, och bad om hennes hand. Min fröken vårderade ingen högre ån er, hr grefve, ingen ågde, i hennes Ögon, ett ädlare hjerta, mera vårdt en sann kårlek, ån ni .. och likvål vågrade hon att förena ert öde med sitt; med ångest och fasa afslog hon ert anbud, som om ni bjudit henne vanåra och olycka. Ni vet, grefve dÅlmata, hvilka säfånga försök ni gjorde för att besegra henne, huru hon, på sina knån och under en flod af tårar bad er afstå från denna förbindelse! Det skulle vara öfverslödigt att upprepa allt detta. — Drifven af en oemotståndlig kårlek, I kallade ni hennes fader till hjelp, och vår stackars senorita släpades som ett offerlamm till altaret, samt tvingades genom moraliskt våld att gifva sitt ja. Talar jag sannt eller icke?