Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 mars 1852, sida 1

af er gränslösa godhet, att ni skall förlåta hvad som kan förlåtas ..... Får jag tala? och vill ni afhöra mig, utan att afbryta mig? — Stig upp, sade grefven pekande på en stol, och talar du endast sanning, så må Gud vålsigna dig! . Duenan satte sig icke, utan förblef stående vid grefvens sida, och började med sånkt hufvud sin beråttelse på följaude sått: — Erinrar ni er grefve dAlmata, den tiden, då ni jämnte er brodar och hans maka funno en gåstfri tillsllyktsort på Ghyseghemska godset för förföljelserna af Spaniens fiender? Der fanns åfven en ung adelsman, hvilken ni ålskade som en trogen vån, och som åfven hyste för er en innerlig tillgifvenhet. Smårta, ångest, glådje och hopp delade ni med honom; han var er andra broder... — Stackars Lancelot! suckade grefven. — Lancelot van Bisthoven ålskade senorita Catalina, fortfor duenan; ni sjelf, senor, gladde er öfver denna ådla böjelse och underlåt icke att vid hvarje tillsälle i min frökens nårvaro berömma Lancelots dygd, mod oeh räniskassenhet. Likvål var ni sjelf, senor, icke likgiltig för senorita Catalinas tjusande skönhet. Emellertid dref ni ert ådelmod och er godhet så långt, att ni qvåfde er egen pas