Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1852, sida 3

päseende, innehöllo testamenten: hvart och ett utnämnande en olika arstagare. Ibland dessa arsvingar sunnos ossicerare, advokater, skådespelare, köpmån, studenter, målare, läkare, korteligen folk af nastan alla slags lefnadsvilkor. De anstålda undersökningarne visade nu, att den aslidaa gift sig för 8 a 10 år sedan, men redan 6 månader derefter öfvergifvit sin man och störtaf sig i ett kringirrande och åfvestyrtigt if, hvartill en i hennes äktenskap kontrakt henne tilllörsäkrad ärlig ränta af 30.000 francs erbjöd henne tillräckliga medel. För omkring två år sedan hade hon anlåndt till Paris, och att hennes lefeadssått der förblifvit sig likt, det bevisa nogsamt de talrika testamentena, hvilkas förklaringar ölver bevekelsegrunderna till hennes anordningar icke lemna något tvifvel öfrigt. Det tycks som om hon haft en manie att upprätta testamenten, och att denna manie vaknat vid hvarje ny kårlek. Hvarje testamente insatte en enda universalarfvinge, och det sista, enligt datum, en ung, ånnu ganska litet kånd målare. Denne frossade redan af de njutningar, som arfvet skulle bereda ho: nom, då plötsligt den aslidnas man instållde sig och förevisade sitt äktenskapskontrakt, enligt hvars innehåll, vid någondera makens dåd, dennes efterlemnade förmögenhet skulle tillfalla den öfverlefvande. Nu var mannens rått obestridlig, och den unga arftagaren måste se sina lysande förhoppningar försvinna såsom en dröm.