Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1852, sida 1

Grefvinnan, liksom lifvad af denna underrättelse, sträckte sina händer mot himlen till en tacksam bön: — Prisad vare Du, o Gud, att Du icke tillåt det ske! Herre, beskydda mitt barn, mitt oskyldiga barn! Må jag plikta med min dåd, men haf tack derför att Du bevarade honom, den gode, hvars lif jag förgiftat! — Din ångel har bortjagat den förfårliga tanken ur hans hjerta, — Du har icke velat, o Fader, att ett mord skulle belasta din arma tjenarinna! Prisadt vare Ditt namn! — Men, ropade daenan, liksom sattad af en odfvervinnerlig förskråckelse, nu då grefven åter år hemma, kan han också hvad ögonblick som hellst komma hit . . ack, såg, hvad kunna vi göra? Jag år aldeles råd:ås och dödligt förskråckt. nom! Duenan tycktes ingelunda vara böjd att taga detta steg, hon skakade på hufvudet och blef tyst stående. — OO, ve mig! utropade grefvinnan; du vill icke! Ines, Önskar du då att jag skall gå sjelf? Du som år så våltalig, som så vål förförstår att beveka ett hjerta, du öfvergilver mig i den afgörande stunden: — Ack, min goda matmoder, suckade due