Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1852, sida 2

du min själs dyrbara skatt? Mitt ålskade barn! En liflig glådje framlyste på Claras ansigte; men i hennes leende blandade sig ånnu ett utseende af misstro. — Ni — ni skulle vara min råtta moder? utropade hon — min moder, som bor hos min fader? — Din fader år för långe sedan i himmelen, ålskade Clara, han år dåd och beder Gud för oss, suckade gresvinnan, i det hon hindrade hvarje vidare fråga med en ny kyss. Jag år din verkliga, din råtta moder — och jag har icke något annat barn! , — Ack, min Gud! suckade barnet, vålsignad vare den heliga jungfrun derför! Hvilka vackra visor skall jag icke nu i hela mitt lif sjunga till din åra! Detta har du gjort heliga jungfru! — Ack, huru glad jag år, att du år min moder! Jag var ju redan förut så gerna hos dig, ack så gerna! I detta Ögonblick hördes i mörkret en hemlighetsfull råst: — Senora, senora, tiden år nu innel Med passionerad brädska började grefvinnan att tala sakta med Clara. Såkerligen fruktade hon att blifva hörd af den, hvilken nu kanske som en oläglig lyssnarinna stod i nårheten. Långe varade detta tysta samtal.