Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1852, sida 2

Salon. De europeiska musikvirtuoserne och den nordamerikanska publiken. (Ur ÅBerlingske Tidenden.) (Fortsättn. o. slut fr. N:o 63). Vi vilja nu lemna violinspelarne, hvilkas sista timma vål nu har slagit i Amerika, då alla de båsta, med undantag af Ernst, varit i Newyork, och vi vånda oss till pianisterne, som på sista tiderna synas hafva utkorat A merika till sin tummelplats, och verkligen tycks det som mången guldoch lagerkrans vore att der binda för dem, då hittills egentligen endast två vågat sig dit, nåmligen Leopold de Meyer och Henri Herz. Den förstnåmnde skulle varit alldeles obekant för Amerikanarne, så framt icke några vånner, genom sina relationer till nya verldens press, hade, för att så såga, introducerat honom. Han hade emellertid hört, att charlataneri var det enda medlet att våcka uppmårksamhet, och han tycktes hafva söresatt sig att i detta afseende fördunkla alla sina föregångare. Han medförde derföre hela kistor fulla med porträtter, karrikatjrer, biograsier med kopparstick, som utströddes med fulla händer. Dertill bar han ett ofantligt skägg. vida svartrandiga pantalonger, och, för att taga steget fullt ut, lät han afvexlande trycka sitt portrått och sin karrikatyr på assischerne äfvensom i annonstidningarne. Men Amerikanaren har en helt egen individualitet; nog låter han lätt föra sis litet bokom ljuset. men han bör dä icke märka det i ögonblicket. Meyer smetade på så tjockt, att det måste falla i ögonen åfven på den ensaldigaste Yankee. Å andra sidan kunde dervarande dilettanter icke förlåta honom, att han var en stor pianist, utan att de någonsin hört talas om honom. Hans första konserter voro derföre icke synnerligen lysande; men hans utomordentliga fårdighet, den originella figur han gjorde vid pianot, och hans utomordentliga kraft i gla marche marocaineförstodo att kittla nysikenheten, hvilket år en hufvudsak i Amerika. Derför gaf han också sedermera mycket besökta konserter, trotts de fördomar, han från början hade att bekåmpa, och glansen afhans bana skulle säkerligen blifvit oförminskad intill åndan, om icke hans olycksaliga temperament, några tvistigheter med inflytelserika tidningar, och framför allt, vissa karaktersbesynnerligheter stått honom siendtligt i vågen. Hårtill kom ytterligare ett förfeladt arrangement af konserterne, en illa vald resetur, hvilket fordrar största försigtighet, en åkomma i hans venstra hand, och