Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1852, sida 1

— — ——— moder: jag allena vet hvad din södelse ko: stat mig, jag allena har för din tillvaros skul uthårdat bittra lidanden, jag har hela år gråtit öfver ditt olyckliga öde, jag skall mähåndaf kärlek och medlidande för dig då en bit: ter dåd. Jag prisgifver mig åt en förtörnac makes håmnd, — jag såtter min egen och min slågts heder på spel, får att blott er gång få höra det ordet moder från dina ål. skade låppar och ack! .... du förstår mig ickel En flod af stilla tårar strömmade i dett: ögonblick ur grefvinnans Ögon. Clara, som af medlidande åfven gret, betraktade henne förundrad, liksom om man iilltalat henne på ett fråmmande, för henne obegriplig språk. — Ack, min Gud, min lilla mamma, vil man göra dig något ondt? och hvarför? Grefvinnan tryckte barnet till sitt bröst och kysste det tigande. Efter några Ögonblick a dödlig smårta höjde grefvinnan plötsligen sit hufvud, torkade tårarna från sina kinder och fattade feberaktigt barnets båda hånder. Under det ett förtvislans leende vanstålde hennes drag, ropade hon: — Clara! Clara! Darrande och med återhällen andedråg!