Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1852, sida 1

I början hyste föreständerskan aktning för grefvinnans smärta, och sedermera försökte hon att trösta henne på allt sått. Hon berättade henne ännu mera om Clara, visade medlen att försåkra barnets lycka och gjorde allt hvad hennes ådla hjerta ingaf henne, för matt lindra grefvinnans qval, hvilket ock småningom lyckades. — Då nu gresvinnans hjerta var befriadt från en hemlighet, som så långe tryckt det, så blef det henne också småningom låttare att utveckla sina tankar och slutligen visade sig tillochmed ett slags munterhet hon henne. Långe samtalade de båda sruntimmerna om den lilla Clara, i synnerhet öm hennes ssjukdom, hvars ringaste symptomer grefvinnan önskade veta. Plötsligen bleknade hon och började darra i alla lemmar. Under det föreständerskan sökte utfundera orsaken till denna oförmodade sinnesrörelse, drog grefvinnan hastigt upp en låda och kastade några stycken spetsar på bordet. — Ack, -modere! sade hon, grefve dAlmata år hår; jag hörde honom komma genom porten. O, min vån, aflågsna er genast, så att han icke träffar er hår. Han skulle kanske kunna göra er frågor, hvarpå ni finge saärt att svara. Göm penningarna .... och