Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1852, sida 1

— —— ——— — a U AA icke vid hennes yttersta gråns tråssa den fromma månen i uppror mot vår syndiga jord, och denna på sin yttersta dag språngd i luften af alla verldars sjelfherrskare: solen. i Håndelsen tilldrog sig korrt före juli Christianstad, der, som låsaren nogsamt vet, initiativet togs till den statshvålsning, som för åttatio år sedan ryckte makten från demaktågandeständerna. Oroligheter i Christianstad äro således ett elakt förebud och mindre att skämta med, ån då det höglärda Upsala borstar sig mot sitt nådiga kansleriat, eller då en oskyldig gåsmarche i månskenet såtter hufvudstadens hela polis i rörelse. Christianstad har sin Holm så vål som Stockholm sin Davidson, och i begges paviljonger traktera kringresande virtuoser sina instrumenter, under det ähörarne traktera sina strupar med de sluida, som vankas på konDitoriet. Ester slutet af en sädan aftonunderhällning hos hr Holm, dit tvenne harpspelerskor lockat den höfdinglösa läne-residensstadens musikälskare af alla stånd och vilkor. och der, till heder för Cyristianstad må särskildt nämnas, att personer ur alla samhållsklasser, adel och borgare, militårer, hofråtts-karlar, possessionater och handtverkare trifvas tillsam mans, gingo de begge virtuosinnorna omkring med sin talrick till sällskepet, får att upphemta den skårf hvar och en efter godtfinnande ville bestå. En ung baron af garnisonen började då gnola, hvarvid en annan ung man, som år gesåll hos sin fader, en af stadens sörmögnaste och anseddaste borgare, och som sann gnolandet opassande, yttrade obetånksamt och stötande: ,Jaså, herrn sjunger också för pengar. Detta bemöttes af en civil adelig tjensteman med det grofva uttrycket: Vet hut, garsvaredrånglNågon stund derefter, då åtskilliga herrar begåfvo sig in på restaurationen får att supera, kom dit en annan son af ofvanbemålte handtverkare, till hvilken nyssnåmnde civile tjensteman, plumpt och förolåmpande utbrast: -Vi vilja ej ha några garfvaredrångar bland 088. Detta ohyssade utfall blef signalen till ett Sstormande upptråde, hvilket började med tråta och slöts med handgemång, hvaruti den unge borgaresonen sannolikt blifvit alldeles nedergjord, om icke ett par andra handtverkare tillkommit och råddat honom undan ytterligare misshandling. Detta upptråde efterlemnade mycken förbittring i sinnena och stark jåsning hos borgarne. Presidenten i hof-råtten på stållet, — en man, som från yngre åren med sörkårlek och framgång egnat sig åt hofråttsvårf, och som, lika sjellståndig i karakter som samhållsstållning, år mera ån de fleste på sin plats i det embete han innehar, och år det för helt att förstå eller passa till något annat — har temligen höga begrepp ej mindre om sin tjenstemyndighet, ån om sin personliga betydenhet och förmåga. Då orten saknar håfding, ansåg herr Berg von Linde sig vara rätter man att taga de förelupna oordningarne om hand, och låt kalla till sig den gamle bor— --— . EFEDEEEEEW JL U R FR N