kabinettets afgång öfserraskat honom, hade han dock icke velat låta afskräcka sig från att öfvertaga det ansvarsfulla kallet att bilda ett nytt kabinett. Hvad den utländska politiken betråffade, årnade han iakttaga det förfarande, som, enligt hans öfv Tiygelse. egnade sig båst att försåkra landet om sredens vålsignelser. Detta kunde bäst ske derigenom att man mot de främmande makterna följde en lugn och moderat politik, bokstafligen hölle de förbindelser England i de bestående traktaterna åtagit sig och respekterade hvarje, vare sig stor eller liten nations rått att sjelf efter behag ordna och styra sina angelågenheter. I detta hånseende öfverensståmde hans åsigter med dem af lord Granville för kort tid sedan uttalade, att nationerna borde behandla hvarandra på en gång med vårdighet och skonsamhet och att ingen stat, mera ån en privat individ, borde tveka att gifva uppråttelse för oförråtter. Med hånseende till försvarsverket mente han, att flottan aldrig varit i ett båttre skick, och att landmaktens tillstånd i betraktande af dess antal och besvårliga tjenst var föremål för beundran. Hotades landet med ett anfall, skulle folket i de 3 rikena resa sig som en man; men ehuru han icke hyste någon oro i detta hånseende, trodde han dock, att det nuvarande ögonblicket, då man ånnu var i besittning af fredens förmåner, var gynnsamt för organiserandet af landets odisciplinerade tapperhet sålunda, att den mest största fördel kunde motstå en angripares öfvade hår. Sedan han derefter gif vit att förstå, att regeringen icke skulle tåla att de i landet sig uppehållande politiska flyklingar smidde några planer eller söretoge några försök emot fråmmande makters såkerhet, utlåt han sig öfver den handelspolitik, han ämnade följa, och tillkånnagaf, att han föredrog den amerikanska tariffen framför det af den framlidne Sir Robert Peel införda frihandelssystemet. Tillika kunde han icke underlåta upprepa sin redan ofta utalade förklaring, att han icke förm år inse, hvarför spanmål ensamt af alla införselartiklar skulle blott vara belastad med en nominell tull. Detta vore dock en fråga, som blott kunde afgöras i enlighet med den intelligentare delen af nationens otvetydigt yttrade åsigter. En omfattande revision af det financiella och kommerciella systemet finge, enligt hans tanka, blott företagas af en regering, som besutte icke endastlandets utan åfven parlamentets förtroende och vore i stånd att vidtaga sina åtgårder med en såkerhet och omtanka, hvilka icke kunna förutsättas vid början af en parlamentssession. Men då han ganska säkert i det ena huset och måhånda i begge husen var i minoriteten med hånseende till frihandelspolitiken, och icke önskade för en långre tid afbryta legislaturens sörhandlingar i detta kritiska ögonblick, måste han utbedja sig öfverseende från sina motståndares och tålamod från sina vånners sida, och under det han ätnöjde sig med underordnade stråfvanden, såsom förslag till reformer i lagskipningen och undervisningsvåsendet, får närvarande afhålla sig från att inlåta sig på frågan om spanmålstullen, med mindre en par