Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1852, sida 1

Hemlighetsfullt nårmade hon sig derpå den redan tröstade duenan, sattade henne vid handen och hviskade hänryckt af glädje: — laes, jag får se henne och besöka henne! Mitt hjerta år fullt af sällhet; det år som om ett nytt lif stråmmade genom mina ådror. Kom och hjelp mig ånnu något litet, jag vet af idel glådje och brådska knappt hvad jag gör. Den, förundrade duenan lydde. — Ån grefve dAlmata, senora? frågade hon tvekande. Skall icke han blifva förskråckligt ond om ni ånnu en gång utan hans vetskap och mot hans vilja lemnar huset. — Han vet det, Ines, tillåtelse. — Såå! Och ni år fullkomligt såker att han verkligen gifvit er denna tillåtelse? — Ja, mycket såker; du kan icke tro huru god, hjertlig och full af förtroende han var mot mig i går. Jag förstår icke denna plötsliga fåråndring. — Jo, senora: grefven älskar er outsågligt. I ätta ärs tid har ni sörjt och besvarat alla bevis på hans ömhet med en oöfvervinnerlig nedslagenhet. Då jag i går gaf er den glada underrättelsen, då glänste edra ögon af lefnadslust, en lislig rodnad betäckte han har gifvit mig