Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1852, sida 1

Följande morgon vaknade grefvinnan dlmata mycket tidigare ån vanligt. Icke engång hennes duena var uppstigen, då senoran redan lemnat sin sång och klädt sig. Af det ståndiga leendet på hennes läppar och hastigheten i hennes rörelser gissade man lått, att en glad otålighet lifvade henne. Då duenan intrådde i rummet hade hon redan fullbordat sin toilette. Duenan såg deri ett slags tillrättavisning för hennes långa sömn och med hemlig fårargelse började hon hår och der ordna något på grefvinnans klådsel, och denna sade skämtandeNå nå; var icke ond, min goda Ines; glådjen har jagat mig ur sången. Du hade så mycket besvår för mig i går, att jag af erkänsla derför icke ville väcka dig för att kläda mig.