le. Rättegångsoch Polissaker. De dagliga oordningar och uppträden, oftast af svårare natur, som förefalla i Majorna och i, synnerhet i den del deraf, som kallas Hästhagen, en centralpunkt för liderligheten och eländet, torde mer än tillräckligt påpeka behofvet af en utvidgad och ändamålsenlig polisbevakning för denna förstad. Det är verkligen hög tid att vede:börande med allvar omfatta denna för allmiinna säkerheten så högst vigtiga samhällefräga, och så vidt sig göra låter söka bereda utväg till verkstäl lighet af det förtjenstfulla förslag herr polimästaren Norin redan för några månader sedan i frågan aflemnat. Man kan nu, utan att göra sig skyldig till öfverdrift, våga påstå, att under närvarande förhållande den personliga säkerheten lika litet som äganderätten der äger riogaste skydd — och torde nedanstående referat af ett i går i poliskammaren ransakadt mål, bäst vittna om sanningen härför. En bonde, Gustaf Börjesson från Grefvegården Frölunda, kom sistl. Onsdags eftermiddag in i en bandlanden Malmelins salubud, hvilken arrenderas af en madam Nilsson, för att köpa sig någon mat. Före honom innevar en Sschåare Carl Hedenberg, en i polisens minnesböcker väl anskrifven öfversittare och Åknifriddare. Gustaf Börjesson hade icke väl hunnit inkomma i boden. förrän Hedenberg utan ringaste krus bemäktigade och påtog sig en Börjesson tillhörig tröja och då denne häremot gjorde invändning, blef han af Hedenberg öfverfallen och slagen, eller som det på schåarespråket kallas Åkubbad,, så att blodet flödade af den stackars bonden. Hedenbergs afsigt dermed var, som han ock öppet tillkännagaf, att förmå Gustaf Börjesson frånkänna sig och tillerkanna Hedenberg äganderätten till tröjan. Gustaf Börjesson kunde likväl icke beqväma sig att gå in härpå, hvarföre Hedenberg, uppretad genom Börjessons i hans tanka otillbörliga hallstarrighet, förföljde Börjesson ut åt vägen under fortsatta misshandlingar. Slutligen fick Börjesson hjelp af tillkallade poliskonstapel Mattsson, som grep Hedenberg och afförde honom till polisvakten. Detta var målsägarens af vittnen bestyrkta berättelse. Af hörde vittnen inhemtades dessutom, att innan uppträdet med målseganden ägde rum hade Hedenberg på det mest vildsinta och tygellösa sätt farit fram i saIuboden; så hade hnn kommenderat fram bränvin, limpor, skorpor och ost, hvilka varor han dels sjelf förtärde oeh dels utdelade till andre innevarande personer, utan att derföre erlägga eller ens bjuda någon betalning, och då det vägrades honom, hvad han reqvirerade, hotade han med knifven till dess han fick sin önskan uppfylld, och för att bevisa huru långt han dref sin skamlöshet, berättade vittnena, att sedan han förtärt så mycket bränvin han velat och utslsgit resten på disken samt sönderslagit glas och buteljer, fordrade han slutligen snus, men då madam Nilsson upplyste att hon tör närvarande icke hade någon sådan i boden samt visat Hedenberg de toma kuttingarne, tvingade han henne att skicka efter snus åt sig, hvartill hon dock fick släppa till penningar. Efter dessa mandater aflägsnade han sig slutligen från Malmelins, men gick derifrån in i bagare Paganders bod, der han utan vidare krus tillegnade sig en kaka bröd, hvilken han, utkommen på vägen, bröt i tu och med ena hälften ytterligare tilldelade Börjesson ett slag i ansigtet, hvarefter han, mistande balansen, föll omkull i diket. För madam Nilssons och handl. Malmelins hörande uppsköts målet och insattes Hedenberg emellertid i länshäktet.