Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1852, sida 2

i slickhuset här bredvid, och kamraterna kalla henne sinsemellan för-Clara-bilden.— Clara-bilden! ett öknamn åt henne! Ack min Gud, kanske är hon ett föremäl sör hat och sörföljelse? — Åh nej, senora; man kallar henne så endast derför att hon vanligen går så rak; som det tycks, så hafva alla barnhusflickorna fått sitt öknamn — och Clara-bilden torde tillochmed vara ett bland de vackraste. — Men låt mig sortsara; jag hör redan buller der nere. Kom hit framför spegeln, senora, så att jag får hjelpa er med toiletten; jag skall emellertid fortsåtta min berättelse. — Men att tala sakta blir för svårt, jag år redan nåra att qvåfvas. — Under detjag ånnu samtalade med den gråtande Anna Canteels, öppnades plötsligt dörren, och en soldat med yfviga mustacher och ett asskyvårdt ansigte raglade in. Det var hennes man: Den druckna karlen betraktade mig med misstrogna blickar och blef aldeles ursinnig når han mårkte tårarna, som rullade utför hustruns kinder. Våldsamt ryckte han henne upp från stolen, släpade henne i en vrå och begärde, svårjande och förbannande, att få veta orsaken till min nårvaro der. Den stackars An