Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1852, sida 2

Ilasändt. Den af red. i gärdagens nummer af dess idning, från tidningen Snällposten, med reservation intagne artikel, angående nöden i norra delen af Wermland m. m., föranleder insåndaren att hårmed fåsta allmänna uppmårksamheten derpå, att de uti nåmnde artikel framkastade beskyllningar mot folket i all månhet i nåmnde trakter och serskildte personer åro sanningslösa. Ins. förbehåller sig derjemte, att sedan han hunnit förskaffa sig de upplysningar, som för en detaljerad vederlåggning erfordras, få fullståndigt gensåga de offentliggjorda osanningarne, derest han ej dessförinnan af andra sörekommes. Den skildring artikeln upptager, om den fattiga finnallmogens seder och lefnadssätt, år sann i vissa delar, eller hvad angår uppsiften om den ytterliga fattigdom, som bland denna allmoge råder. Att författaren likvål ej sjelf derom har någon erfarenhet, eller kånnedom, utan blott upprepat hvad han af andra hört eller i tidningarne låst och i ett klent minne behållit, synes af hans fullkomliga okunnighet om allt hvad som åger gemenskap med det åmne han företagit sig att afhandla. Så omnåmner han t. ex. att det område, för hvilket allmånhetens medlidande nu tages i anspråk, endast år en socken, Nordmarks i Fryksdalen, ehuru enhvar, som om lokalförhällanderne äger någon kännedom, vet att, på den uppgisna trakten, ej finnes någon socken med detta namn. Sannolikt har artikelsörsattaren hört omtalas att i Nordmarks hårad, i sydvestra delen af Wermland, innevånarnes vilkor åro mindre goda, ehuru denna trakt ej varit hemsökt af den nåd, hvarom nu år fråga, och har derefter sammanblandat denna uppgift med hvad han hört om nåden i provinsens norra del. De trakter, som hemsökas af nåden utgöres ej af en, utan af sju socknar, nemligen Fryksånde, Östmarks, Hvitsands samt Norra och Södra Finnskoga, Lekvatinets och Bogens kapellsörsam lingar, utom delar af andra socknar. Hvad artikel-förs. nämner om den lidande befolkningens ytterligare moraliska uselhet, år ej heller med sanningen öfverensstämmande. Trovårdiga personer, dertill art-förs. ej synes kunna råknas, försåkra deremot att Wermlands finnallmoge i moraliskt hånseende ingalunda står efter annan allmoge, och ins. som ej saknar erfarenhet i detta hänseende, instämmer i nåmnde omdåme. Att denna befolkning blifvit uppfostrad i okunnighet och armod samt i följd deraf, måhånda med råtta, råknas som ett halft vildt slägte, bör hos enhvar framkalla medömkan och behjertande, men ej det kalla förakt, hvarmed art.-förs. dömer och sördömer det i flera afseende beklagansvärda slågtet. Insåndaren åger ingen rättighet att offentligen taga art.-förs. i upptuktelse för hans låttsinne, att inför ett helt lands befolkning framkasta sina mot enskildte personer och myndigheter gjorda beskyllningar. Han vill derföre återhålla de omdömen öfver art.-förf. och hans handlingssått, som deraf eljest framkallas. Han kan likvål ej undgå göra den an