Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1852, sida 3

Beträslande nu tillmälet mot Holm, enkan Winberg, Lovisa Larsson och Johannes Andersson; så år fullt utredt, att den förstnämnde, efter det Winberg den 7 Oktober förlidet år på aftonen anmålt, att Svedmark, som den 5 i samma månad på morgonen aflågsnat sig, för att, efter uppgift, gå i kyrkan, sedermera icke återkommit, utan, sedan det lyckats Winberg att återfinna henne hos pigan Maria Pettersson, vågrat åtfölja Winberg hem, samma afton afsåndt drången Johannes Andersson med häst och sprötkärra, i brist af annat åkdon, för att, med biträde af Winberg, hos Maria Pettersson afnemta Svedmark och skjutsa henne till sio af Holm anvista bostad; att i följd håraf ej mindre Johannes Andersson och Winberg, ån åfven, på den sistnåmndas anmodan, kokerskan Lovisa Larsson klockan nåra nio på aftonen, åkande på ett öf ver bredden af kärran anbragdt bråde, begifvit sig till före detta Bohleska huset och uppgått till det a! Maria Pettersson och Britta Lundgren gemensamt bebodda vindsrum derstådes, och antydt Svedmark, som der sig uppehållit. att hon, enligt Holms befallning, skulle åtfölja dem till sin bostad hos enkan Winberg, hvilken anmaning Svedmark rorrIarat Sig icke vilja esterkomma; att Johannes Andersson då, på uppmaning af Winberg och Lovisa Larsson att medföra Svedmark, fattat uti hennes ena arm och, enår hon dervid stråfvat emot, tagit henne med ena armen om lifvet samt sålunda fört henne med sig, så klådd som hon sig i rummet befunnit, utföre vindstrappan och vidare utföre den srän husets öfverväåning ledande trappgäng. under det Lovisa Larsson, försedd med lykta och itåndt ljus, i rummet uppletat samt nedburit Svedmarks kappa eller shawl; att Svedmark, som under nedförandet skriat och ropat om hjelp, under utsago att man ville mörda henne, hvilket föranledt förfrågningar om anledningen till oväsendet af åtskillige i huset boende personer, hvilka dock, i anledniog af Winbergs eller Lovisa Larssons meddelande, att Svedmark vore sinnessvag, låtit dervid bero, efter nedkomsten å gatan blifvit af Johannes Andersson upplyftad å kårran och nedsatt på omförmåldta, såsom såte anbragta bråde, derifrån hon dock, under det Andersson vikit från henne för att fatta tömmarne, kastat sig ned å gatan, dervid hennes kjortlar till en del fastnat vid kärrans spjelar; att, sedan Svedmark åter blifvit upplyftad å sin plats, Johannes Andersson satt sig bredvid henne å ena sidan och Winberg å den andra då resan från stållet anträddes, dervid Lovisa Larsson, gående, åtföljt; men som Andersson varit sysselsatt med tömmarnes behandling, och Winberg ensam ej förmått qvarhålla Svedmark, hade det lyckats denna att snart kasta sig ned å kärrans botten; och då Andersson dervid hoppat ned från åkdonet för att upplyfta Svedmark, hade förspånda håsten, i anseende till Svedmarks dragning på ena tömmen, vändt sig tvärt emot ena husraden, hvilket allt föranledt Andersson att hos den, genom Svedmarks fortfarande skrik och rop efter hjelp, framkallade folksamling begåra bitråde för att, efter hans uppgift, sinnessvagt fruntimmers qvarhållande under färden till hennes hem; att nåttvakten J. Svensson, som hårunder utkommit från sin, midt emot Bohleska huset, vid Spanmålsgatan belägna bostad, för att begifva sig till sin post, i anledning af denna Anderssons uppgift och på hans anmodan, samt i förmodan att Svedmark åtminstone varit mindre vetande, uppstigit å kårran och, först stående bakom Svedmark, hållit begge hennes armar, men derefter, sedan enkan Winberg uppstigit, intagit hennes plats och fortfarande, oansedt Svedmarks försök att kasta sig af sätet, der qvarhållit henne, intilldess Östra Hamngatan upphunnits, då Svensson, enår klockan slagit nio, måst aflågsna sig, för att skynda till sin post, i samma stund snickarelärlingen Pettersson ankommit och, på anmodan af såvål Andersson, som Winberg, hvilka föregifvit Svedmark vara sinnessvag, det Pettersson, i anseende till hennes skrik och förhållande i öfrigt, ansett sannolikt, satt sig upp på det öfver kärran lagda bräde, på ena sidan om Svedmark, hvars begge armar han fattat uti och, i anseende till hennes sparkningar och försök att kasta sig af, något hårdt fasthållit, under det enkan Winberg, stående bakom brådet, varit sysselsatt att omkring Svedmarks hals och hufvud qvarhålla något klåde eller kappa, som Svedmark sökt och ofta lyckats att kasta af sig; att Svedmark såmedelst blifvit hemkörd till Winbergs bostad och der införd genom Andersson och Winberg, under det Pettersson från kårran inburit någon Svedmarks kappa eller annan klädespersedel; men all bevisning saknas derom, att vidare våld i åtalade tillfållet blifvit emot Svedmark anvåndt, ån som erfordrats, för att, emot hennes vilja, då få henne afförd från omförmåldta vindsrum till sin bostad hos enkan Winberg; hvaremot enkan Winberg år öfvertygad, att den 9 i samma månad hafva med en rotting tilldelat Svedmark två slag, deraf ett öfver ena axeln, och det andra öfver hånderna, hvilket vålds utöfvande Winberg sökt urskulda med den uppgift, att Svedmark, hvars sångklåder, i anseende till hennes osnygghet, behöft uttagas för att vådras, sökt hindra sådant derigenom, att hon, då Winberg dermed velat gå i författning, skall kastat en stoldyna emot Winberg. (Forts.) MMMMOQ—