Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1852, sida 2

stråndorna förmörkade böljorna slöto lugnt utefter de lodråta själlmurarna, hvilka icke erbjödo nägot sotsäste. Han samm emellertid med strömmen, till dess han märkte att han icke längre hade krafter att kämpa för sitt lif och han åter sjönk ned i den djupa floden. Sjelfbibehållelse-driften öfvergaf honom dock ej helt och hållet, ty snart mårkte han, att hans sista instinktsmåssiga anstrångningar sör honom upp på slodstranden. Der sörlorade han sansningen. Det dröjde ganska långe innan Berrendo återkom till sig sjelf. Framemot solnedgången började den nåstgrånsande skogens innevånare, hvilka hittills förhållit sig tysta, åter låta höra sig; aftonens lif eftertrådde den tystnad, som herrskat under dagens glödheta timmar, och Berrendos hjerta började åter att klappa, då dessa lislösa öknar åter lefde upp. Då skymningen intrådde öppnade vår åfventyrare åter ögonen, och en hästig smårta ösvertygade honom att han ånnu lefde. Han varseblef nu, att han låg på en sandbank, hvilken som en smal remsa slingrade sig långs utåt klippornas fot. Icke långt ifrån honom lågo tvenne lik på sanden. Plötsligt gjorde en af dessa kroppar, hvilka tycktes vara utan lif, en rörelse och upphäsde ett räsligt sönderslitande skrik, som åtskilliga